ekomam

Så i tisdags så var det då äntligen dags att ta en liten tjuvkik i magen. Måste säga att den här graviditeten rullar på månad för månad, utan att jag knappt hinner reagera över vad som händer. Tyckte det var nästan förra veckan vi var på inskrivning och fick en ultraljudstid om sex veckor. Men helt plötsligt så var det imorn bara!

Nåväl, känslan är en aning konstig måste tilläggas. Fram tills dess att man ligger där på britsen så är det bara jag, och ingen annan än jag som kunnat konstatera att jag är gravid. Gravtestet gjorde jag i ensamhet, visseligen visade jag det för johannes, men han kan ju inte bekräfta att det faktiskt är äkta och mitt. Och sedan på inskrivingen är det ju ingen som ifrågasätter om man VERKLIGEN är gravid, utan bar tar det för givet. Så, båda mina gånger när vi hamnat där på ultraljudet och barnmorskan för instrumentet mot magen så har jag hållt andan och tänkt att det kanske inte är någon bebis där inne.

Men, vilken tur, det var EN bebis den här gången också som simmade runt där inne. Johannes hann skrämma upp mig rejält i bilen på vägen in till sjukhuset, med att säga att han trodde helt hundra på att det skulle vara två denna gången. Känns faktiskt riktigt skönt att det även denna gång "bara" blir en eftersom det skilljer så lite på Wilhelm och "knytte".
Bebisen var oerhört välmående och såg ut att ha det bra. Barnmorskan vi hade måste ha varit superduktig på sin sak, för vi fick verkligen se hela våran lilla bebis, jättefina och klara bilder. Vilket man absolut inte kan säga om Wilhelms ultraljudsbilder. Kan kanske också ha betydelse att vi är lite mer med på vad det är hon pratar om också. Förra gången var det ju bara en massa grå gegga på skärmen och hon satt och sa: titta där är hjärtat som pickar så fint..... Båda jag och Johannes tänkte då. jahaja, säger du det är den där gråsvarta gröten är hjärtat, ja, då är det väl så. Men nu kunde vi ju själva se vad som var vad osv...              Det är här du ska sluta läsa Johanna!!!!!

För nu tänkte jag berätta vad vi har för funderingar kring vad det kan vara... Barnmorskan sa vid ett tillfälle så här: "Jaha, han (Wilhelm) är bara 13 månader, då får han bli stor tidigt när han får en lillasyster!!!, eller jag menar lillasyskon" Trots detta så tror jag mig själv, både tre och fyra gånger sett en liten snopp på bildskärmen. Och nej! Jag tror inte alls att det var navelsträngen, liksom fel form och fel ställe. Så vi tror här nu stenhårt på en liten lillebror med tomten. Eller ja, förresten kanske skulle nämna också att datumet vi fick efter ultraljudet var 23/12. Jag bara skrek rakt ut till barnmorskan att hon skulle hälsa Lennart (sin chef) att han nog fick fira jul ensam då, för Stina klamrar jag mig fast vid på förlossningen! För inte kan vi ju åka och "hämta" (som Johannes uttrycker det) en bebis utan Stina inte!