ekomam

Jaa, det är nu man verkligen kan säga att man väntar barn, eller snarare väntar på barn. Hela dagarna är som en enda lång utdragen evighet. Försöker bara få tiden att gå, äta och sova!! Inte alls särskillt spännande, men mer än så blir det inte. Hinner ibland slå mig ner och läsa lite bloggar eller liknande.

Funderar på alla jag skulle vilja ta kontakt med och kanske fika eller så, men så känns tiden helt plötsligt så knapp igen så det är lika bra att sova bort den dagen också. Just nu är faktiskt enda gången jag så mycket som funderat på fördelen med en dagisplats till Wilhelm. Hade varit skönt att få lite avkoppling de sista två veckorna, men då hade jag ju fått gå upp och köra iväg honom och passa tiden att hämta han sedan. Inte alls vad jag heller behöver nu!

Får helt enkelt passa på de stunder han sover, och där imellan försöka få i oss mat och kanske komma ut lite på dagen också. Känner mig som en oerhört trött och tråkig mamma för honom just nu, men hoppas att det är övergående. Längtar så tills man får sin egna kropp tillbaka, och kan lämna bebisen hemma med pappa och bara göra något skojjigt jag och Wilhelm.

Läste förresten igår i ett mail från Libero, att det är vanligt att man struntar i det större barnet när det får syskon och känner att det ska klara så mycket mera på egen hand.... Detta ska jag absolut inte hamna i, jag ska göra mitt yttersta för att undvika att det blir så. Wilhelm måste ju verkligen få ta precis lika mycket plats och energi som nu, bara att han får lära sig att det ibland delas av lillasyster eller bror också. Kommer kännas konstigt att ha två att tycka så mycket om som man gör om sina barn. Wilhelm kommer alltid att vara Wilhelm oavsett hur många syskon han får.

Nu blev det djupt, men det är sååå mycket som snurrar runt i huvudet hela tiden, och nästan inget av det är julen. Sover som sagt typ inte alls på nätterna, ligger och vänder mig från sida till sida, flyttar runt kuddar. Slummrar till och vaknar av att jag inte får luft, antingen för att täcket ligger för hårt runt om mig, eller för tätt mot munnen, för att jag råkat lägga mig på rygg och bebisen trycker på stora kroppsådern, eller också så ligger jag för mycket på sidan så lungorna är ihoptryckta eller så är jag kissenödig och måste springa upp. Så där fortsätter nätterna igenom. Klamrar mig fast vid tanken att det nu "bara" är 17 dagar kvar. Men jag antar att jag även denna gång kommer gå över lite så själv tror jag på att det blir tidigast den 26:e. Men den som lever få se!!